Under de senaste veckorna har det väckts kritik i sociala medier mot Skolverkets specialpedagogiska lyft “Specialpedagogik för lärande”. Kritiken kommer ofta från intresseföreningar som anser att lärare har för lite kunskap om t ex ADHD, språkstörning, autism eller någonting annat. Jag håller helt med. Kunskapen hos lärare när det gäller specifika funktionsnedsättningar är ofta inte tillräcklig för att de ska kunna skapa de förutsättningar som eleverna behöver. Kritiken mot “Specialpedagogik för lärande” förstår jag däremot inte. Under lång tid, och ännu, har skolan präglats av en syn som innebär att elever är bärare av de problem som deras funktionsnedsättning skapar i mötet med den undervisning och fysiska miljö som erbjuds i skolan. Elever som inte passar in i undervisningen anses då behöva en annan undervisning, någon annanstans, av någon annan än den ordinarie läraren. När man som förälder till ett barn med en funktionsnedsättning möter en skola som signalerar att “vår undervisning passar inte ditt barn, och vi kan inte tillräckligt för att förändra vår undervisning” har jag full förståelse för att man blir både arg och ledsen. När skolan då pekar ut specialpedagogen, specialläraren eller lärarna i den särskilda undervisningsgruppen som de experter som bör ta sig an barnet, då är det inte så konstigt om man som förälder vill att dessa räddande änglar ska ägna så mycket tid som möjligt åt ens barn. Det är inte heller konstigt om man tycker att alla lärare borde kunna tillräckligt mycket för att kunna anpassa undervisning och fysisk miljö till barnets behov. Då borde väl Skolverket satsa på att ge lärarna kunskap om de vanligaste funktionsnedsättningarna, kan man tycka.

Men så lätt tror jag inte att det är. Redan i Lgr 69 och Lgy 70 skrevs det fram att strävan var att alla elever skulle få undervisning tillsammans. I SIA-utredningen som startade 1970 kom man fram till att det behövdes omfattande fortbildning av lärare för att kunna leva upp till läroplanens föreskrift om att alla elever skulle undervisas tillsammans. Det ansågs också nödvändigt att speciallärarens kunskap spreds till alla lärare (Bladini,1990). Samtidigt synliggjordes nödvändigheten av ett perspektivskifte, där fokus flyttades från eleven som bärare av problem, till skolans sätt att möta elevers olika behov, det som kallas det relationella perspektivet på skolsvårigheter. Dagens styrdokument för skolan genomsyras av det relationella perspektivet. Trots det lever det gamla synsättet på elevbundna svårigheter kvar snart 50 år efter Lgr 69. Det hjälper tydligen inte att styrdokument, FN-konventioner och Salamancadeklarationen finns och lovats att följas. Det behövs någonting annat. Det behöver implementeras. Det gör sig inte självt. För att lärarna ska anpassa undervisningen efter alla elever är en grundförutsättning att skolledningen och lärarna anser att detta ska ske. Att de anser att det är deras ansvar att planera och anpassa undervisningen efter alla olika elever, som skollagen föreskriver. För att klara av att göra det kan man som lärare inte vara ensamstark. Man behöver samarbeta, samverka med elevhälsan och ledningen och man behöver stödja varandra och lära av varandra. Man behöver veta vad delaktighet innebär och hur olika aspekter av delaktighet kan analyseras och förbättras. Man behöver också kunna skapa relationer till olika elever, och förstå relationens betydelse för lärandet. Det är sånt som man behöver lära sig former och tekniker för. Utan denna grund kommer mer kunskap om specifika funktionsnedsättningar inte att ge önskat resultat. Det är just denna inkluderingskompetens som Specialpedagogik för lärande satsar på att bygga upp. Förståelsen för det relationella perspektivet och dess konsekvenser i praktiken.

Som jag ser det behövs det inte antingen inkluderingskompetens eller kunskap om specifika funktionsnedsättningar. Jag är övertygad om att det behövs både och. När kärnan av inkluderingskompetens finns kan vi bygga på med kunskap om en mängd funktionsnedsättningar, tillstånd och fungerande som vi behöver kunna planera utifrån. Sist men inte minst behöver vi förstärka den didaktiska förmågan. Vi måste kunna bedöma varje elevs behov utifrån den den är, med eller utan funktionsnedsättning, och anpassa undervisningen så att alla elever utvecklas optimalt.

Behöver din skola stöd i att bygga upp inkluderingskompetens? Behöver din skola stärka kunskapen om t ex NPF, språkstörning, utvecklingsstörning eller någonting annat? Behöver din skola utveckla undervisning för att möta alla elever? Jag handleder, stödjer skolutveckling, fortbildar och föreläser. Hör gärna av er så kan vi fundera tillsammans! Se mer på www.promovere.se

Referens:

Bladini. U.-B. (1990). Från hjälpskolelärare till förändringsagent. Svensk speciallärarutbildning 1921 – 1981 relaterad till specialundervisningens utveckling och förändringar i speciallärarens yrkesuppgifter (Doktorsavhandling, Göteborgs universitet, pedagogiska instutitionen). Från http://hdl.handle.net/2077/15579