Mycket kan gå fel i ett stafettlopp! Den förste löparen kanske inte fattar vad hen ska göra för hen har aldrig sprungit ett stafettlopp förut. Kanske är sen i starten till och med. Den andre löparen tappar pinnen i överlämningen. Måste tillbaka och plocka upp den lite tilltufsade pinnen och springa fortare. Den tredje löparen måste springa mycket mycket fortare än vad som borde behövas eftersom löparen före inte lyckades få fram pinnen i tid. Pinnen blir svettig i handen. Vid nästa överlämning sjabblar löparen med den hala svettiga pinnen som är svår att få grepp om. Löpare fyra vet att nu hänger det på henom. Om hen inte kan hämta upp det som förlorats på vägen är loppet kört och förlusten ett faktum. Pinnen glider ur handen och den siste löparen vrålar ”pinnjävel”! Pinnen når aldrig målet. Tränaren är besviken. Trots att hen ropat goda råd under loppet verkar ingen ha fattat eller lyssnat. Löpare och tränare protesterar hos organisatörerna över att de tillåtit pinnar av annat slag än vad de tränat med. Ovanliga pinnar. Sådana pinnar som man behöver vara särskilt tränad för att kunna springa med. Organisatören muttrar att man minsann borde kunna springa med alla sorters pinnar, men ger med sig och lovar att så svåra pinnar inte ska användas mer. Elitlöparna får ta över dem. Alla löpare är trötta och besvikna och söker efter felet. Andra löpares fel? Den egna dåliga prestationen? Tränarens dåliga tips? Organisatörens dåliga förutsättningar och löjliga regler? Eller rent av pinnjävelns?

Ibland får jag en känsla av att skolan är ett stafettlopp. Alla gör sitt bästa utifrån sin förmåga, på sin sträcka. Sen lämnar man över. Vissa står vid sidan och hejar och ropar goda råd. Men eleven går inte alltid i mål. Ibland skylls det på eleven. Läraren sliter, lämnar över till specialläraren, som lämnar över till specialpedagogen, som lämnar över till kuratorn, som lämnar över till skolledningen, som lämnar över till särskilda undervisningsgruppen eller något liknande scenario. Men vems ansvar är det att eleven lär sig och mår bra? Läraren, specialpedagogen, specialläraren, skolkuratorn, skolpsykologen, skolsköterskan, skolläkaren och skolledaren har inte varsin sträcka i ett stafettlopp och eleven är ingen stafettpinne. Vi måste klara alla sträckor tillsammans, med hjälp av varandra i ett ständig utforskande och stödjande klimat. Elevens kunskapsutveckling och lärande är allas ansvar. Vi får aldrig tappa eleven, eller skylla på elevens förutsättningar. Vi som jobbar i skolan och med skolan måste se över hur vi samarbetar och våra möjligheter till samarbete. Det är mycket sällan jag stöter på personer i skolan som inte vill samarbeta med andra, men organisationen finns inte alltid för att få det att ske. Vi har heller inte alltid kunskap om hur vi ska samarbeta. Att ha tid och möjlighet till samarbete är inte det samma som att vi vet hur vi ska samarbeta för att det ska ge ett bra resultat. Vi behöver sätta oss in i och prova eller skapa modeller för samarbete. Det är inte självklart att ett lag spelar bra tillsammans, bara för att det är ett lag. Det inre samspelet kommer inte av sig självt. Det kommer av träning och tydlig ledning och handledning.

Låt oss se på skolans professioner som ett lag där det är den gemensamma styrkan som tar alla elever i mål. Ett lag som kämpar tillsammans, där inte en efter en kroknar på sin egen sträcka. Ett lag som tillsammans får eleven att nå målet.

Eleven är ingen stafettpinne. Inga mer stafettlopp i skolan!

Behöver din skola hjälp att finna former för samarbete? Hör av dig! www.promovere.se