Det är lätt att hålla med Isak Skogstad när han beskriver lärarens uppdrag som “till sin natur krävande” och att det blir än svårare att klara av då eleverna är nyanlända eller socioekonomiskt missgynnade. Han beskriver i sin artikel “Så ska utsatta skolor få de bästa lärarna” (SvD 191004) hur han tycker att Sverige ska lösa lärarbristen i framför allt utsatta områden. Han menar att det är fel i systemet, och att de mest utsatta eleverna borde undervisas av de bästa lärarna. Här är det också lätt att hålla med. I andra avseenden är det svårare att hålla med. Skogstad skär alla elever med inlärningssvårigheter och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar över en kam och hävdar att de alla är mest gynnade av individuell undervisning enskilt eller i liten grupp. Av en speciallärare. 

Att en  lärare som inte har pedagogisk utbildning ska sätta normen för när en elev ska anses inte klara undervisningen är riskfyllt. Skogstad föreslår i samma artikel att kravet på pedagogisk utbildning för att kunna få en tillsvidaretjänst i den svenska skolan ska slopas. Jag förstår inte det resonemanget. För att kunna möta elevers olika behov och planera för en differentierad och tillgänglig undervisning krävs det att lärarna har god pedagogisk och didaktisk kunskap. Risken blir annars att undervisningen planeras för en smal grupp av elever, de som lyckas lära sig på det sätt som den outbildade läraren klarar av att undervisa på. Resten ska tydligen ha en egen speciallärare. I ivern att gynna elever som anses missgynnade skapar Skogstad istället ett utanförskap för de elever som inte ska omfattas av den vanliga undervisningen som bedrivs i klassrummen. Han utesluter elever med NPF och inlärningssvårigheter från att kunna delta i samtal och kollektivt lärande med jämnåriga klasskamrater. De riskerar att utveckla en livslång syn på sig själva som misslyckade, avvikande och exkluderade från vad som anses normalt. Var det vad han ville åstadkomma? Det är också svårt att se hur denna mängd smågrupper och enskild undervisning skulle genomföras rent ekonomiskt i en hårt pressad ekonomi.

Det finns en oklarhet i det där med den speciella läraren, specialläraren. Vad kan specialläraren? Hon eller han kan väldigt mycket och är helt nödvändig i skolan. Specialläraren är en vanlig lärare med specialisering mot språk, matematik eller utvecklingsstörning. Det är inte en lärare som är lärarutbildad i alla ämnen i grundskolan eller gymnasieskolan. Genom att alla elever med NPF och inlärningssvårigheter enligt Skogstad ska utbildas av en lärare utan ämneskunskaper i flera ämnen som eleven läser, utesluter vi därmed dessa elever även genom att de inte ges tillfälle att få den kunskap i alla ämnen som de har rätt till. 

Var ska alla speciallärarna komma ifrån när lärarbristen är så stor? För att utbilda sig till speciallärare krävs det att man först har en lärarexamen och sedan flera års erfarenhet för att kunna söka speciallärarutbildningen. Speciallärarutbildningen pågår under 1,5 års heltidsstudier på avancerad nivå. Ska vi slopa kraven på pedagogisk utbildning även för lärare som ska bli speciallärare?

Sverige behöver lärare med både ämneskunskaper och pedagogiska och didaktiska kunskaper. Sverige behöver lärare som kan och vill möta elevers olikheter i sin undervisning, lärare som ser elevers olikheter som något positivt och differentierad undervisning som någonting självklart. Uppdraget är svårt! Därför bör vi inte sänka kraven på lärares kunskap. Några elever behöver särskilt stöd i särskilda undervisningsgrupper och kanske under en tid enskild undervisning, men de flesta elever med NPF eller inlärningssvårigheter bör undervisas inom ordinarie undervisning i vanliga klasser.  Specialläraren har en viktig roll i att kunna sätta in rätt insatser tidigt och att stödja sina kollegor kring undervisningen för att elever inte ska halka efter och hamna utanför den vanliga undervisningen.
Den som ska bli lärare bör erbjudas adekvat utbildning i både ämnen och pedagogik och i sitt arbete få ett kontinuerligt specialpedagogiskt stöd i sitt uppdrag och möjlighet att reflektera och lära av varandra. Specialpedagoger är utbildade för att leda just pedagogiskt utvecklingsarbete och att handleda lärare för att de ska utvecklas och finna stöd i svårbemästrade undervisningssituationer. De ska främst arbeta på organisationsnivå för att stödja lärare och skolledning i att skapa en organisation och en undervisning som kan möta behoven hos alla elever. Genom att låta specialpedagogen arbeta mer med utvecklingsarbete och handledning får vi på sikt de bästa lärarna för alla elever i alla områden.