Detta är ett blogginlägg som är överflyttat från min tidigare blogg Spec-Malin, skrivet 2017-02-18

Alla
elever har rätt att utvecklas till sin fulla potential. I skolverkets 3:e
kapitel slås fast att elever ska få den ledning och stimulans som de behöver
för att utvecklas optimalt. Den ordinarie undervisningen är den ledning och
stimulans som alla elever får. Extra anpassningar är stödinsatser som sätts in
när den ordinarie undervisningen inte kan möta elevens förutsättningar och
behov i lärandet, men där glappet mellan förutsättningar och ordinarie lärmiljö
inte är så särskilt stort att ett särskilt stöd måste sättas in. Extra
anpassningar är en förkortning av “stöd i form av extra anpassningar inom ramen
för den ordinarie undervisningen”. När särskilt stöd sätts in är det för att
glappet mellan den ordinarie undervisningen och elevens förutsättningar är
särskilt stort.

Det tycks
finnas ett behov av att kategorisera vår undervisning och framför allt de
elever som har olika behov. Vi har tidigare sett exempel på vad som inte räknas
som ordinarie undervisning. Elever har t. ex. gått i läsklass, eller obs-kliniker
när den ordinarie undervisningen inte har kunnat möta elevens förutsättningar.
Kategorisering av undervisning är alltså inte nytt. Nu riktas blicken mot vad
som är ledning och stimulans i vanlig, ordinarie lärmiljö? Vilka elever är det
som omfattas av den? Vad är extra anpassad undervisning och lärmiljö? Vilka är
dessa elever som faller utanför det som anses vara ordinarie? Vad är särskild
undervisning och lärmiljö? Vilka är dessa elever? Skolan är en viktig arena när
det gäller att sätta och befästa normer, hur vi ser på varandra och vad vi
anser är normalt, ordinarie. Martinsson och Reimers (2014) skriver i sin bok Skola
i normer
att “genom att en norm alltid pekar mot vad som anses ‘normalt’,
bär den alltid på föreställningar om sin motsats, om det ‘icke normala’ (—)
Att granska normer blir därför ett sätt att förstå vad som möjliggör (…)
diskriminering av dem, den eller det som anses falla utanför normernas och det
normalas gränser” (s. 10-11). Extra anpassningar är någonting som inte hör till
den ordinarie, normala undervisningen, utan de läggs till för de som inte
klarar av det normala. Vad innebär det för vår syn på normalitet hos eleverna?

Ändringen
i skollagen 2014 som innebar att stödinsatsen “extra anpassningar” infördes kom
till för att antalet åtgärdsprogram som skrevs var stort, och arbetsbördan för
att åstadkomma dokumentationen upplevdes som betungande och byråkratisk. Med
extra anpassningar skulle stödet komma till fortare och skolmisslyckanden
skulle undvikas. En mycket fin tanke. Men nu gör många lärare sina röster hörda
och menar att arbetsbördan och dokumentationen inte blivit mindre, snarare
större (Jällhage, 2017). Antalet elever som behöver någon form av stödinsats
utöver den ledning och stimulans som den ordinarie, normala, undervisningen
erbjuder är stort. Stödinsatsen behöver dokumenteras i individuella
utvecklingsplaner och Skolinspektionen har också påpekat att kartläggningen av
elevers individuella behov i förhållande till den erbjudna normala
undervisningen måste förbättras, liksom utvärderingen av de extra
anpassningarna (Skolverket, 2016).

När vi
konstaterar att många elever är i behov av stödinsatser utöver den ordinarie
undervisningen behöver vi rikta blicken mot den ordinarie, normala,
undervisningen och inte mot de elever som hamnar utanför den. Har vi satt
ramarna för det ordinarie, för normaliteten, allt för snävt? Vem bestämmer var
gränserna går och vad som kan anses vara normal undervisning? Vi behöver vara
observanta på våra normer kring elevers mångfald och förutsättningar för
lärande och utveckling. Är det så att införandet av extra anpassningar har
bidragit till att krympa den undervisning som är ordinarie? Skolverket har
nyligen på sin hemsida förtydligat vad som kan räknas som extra anpassningar.
Exempel som nämns är bl. a. extra tydliga instruktioner, stöd att sätta igång
arbetet, hjälp att förstå texter och någon extra utrustning. Vi behöver fundera
på om inte många av de extra anpassningarna behövs av så många att vi bör anse
att det är normalt att behöva dessa anpassningar. De borde då flytta in inom
ramen för den ordinarie undervisningen och inte alls benämnas stödinsats, utan
bli en del av den varierade och mottagaranpassade moderna undervisningen. Men
blir inte det svårt för lärarna? Jo! Det blir precis lika svårt som innan,
jättesvårt. Det är jättesvårt att vara lärare. De kommer att fortsätta att
undervisa samma elever. Skillnaden blir att det inte är eleven som pekas ut som
i behov av en stödinsats, det är skolans verksamhet som blir i behov av
stödinsats. Fokus flyttas från resurskrävande stödinsatser för elever till
resurskrävande stödinsatser för skolutveckling. Lärare måste få stöd i sin
undervisningssituation och lärmiljö. Ibland räcker det med extra anpassningar i
form av ett utökat stöd från kollegor och möjlighet att diskutera sin
undervisnings dilemman med specialpedagogen. I andra fall kan det behövas ett
särskilt stöd i form av tät handledning av specialpedagog, observationer i
klassrummet, samverkan kring dilemman och organisationsförändringar från
skolledningens sida. Vi kan också fundera på om inte detta arbetssätt borde
anses som normalt, och inte benämnas stödinsats.

Referenser:

Jällhage,
L. (2017). Ökad arbetsbörda efter skolreformen. Lärarnas tidning. Hämtad
2017-02-18 http://lararnastidning.se/okad-arbetsborda-efter-stodreformen/

Martinsson,
L., Reimers, E. (red). (2014) Skola i normer. Malmö: Gleerups.

Skolinspektionen.
(2016) Skolans arbete med extra anpassningar. Granskningsrapport.